Vad är en kicktorsk?

Ola Kjelbye

Ikväll var jag på stockholmspremiären av monologen Kicktorsk med Alexander Salzberger. En monolog om en ung kille som försöker hitta sin identitet och plats i världen genom missbruk och revolt från allt han kommer från.

Det bästa med ikväll var att jag inte hade några förväntningar, för då blir man sällan besviken.  Och även om monologen inte berörde mig djupt där inne i dunklet så ställer den några intressanta frågor och bjuder på en hel del skratt och igenkänning.

För jag har ljugit så mycket, framför allt som tonåring. Vid vissa tillfällen har allt jag sagt varit lögn, vartenda ord. Allt. Jag anar att det många gånger var ganska genomskinligt, speciellt när jag målade upp storartade och orealistiska händelser eller berättade om fascinerande människor jag mött. Men det kunde ju också vara det där vardagliga om att man inte varit i skolan på hela dagen eller hos vilket kompis man hängde hos i lördags. Jag ljög om hur jag mådde, ljög om min första pojkvän och… ja, jag kan faktiskt inte komma ihåg allt jag ljugit om.

Men jag har njutit av varje sekund som människor runt omkring mig gått på mina lögner. Det har varit en seger. Ett adrenalinpåslag. En kick. Jag trodde att det var så jag kunde bli den jag ville vara. Om alla bara gick på det där jag berättat så skulle jag väl tillslut bli den personen? Fake it til you make it, eller?
Det visade sig visst inte vara så enkelt. Man krånglar snabbt in sig i lögnerna. Och det är svårt att komma ihåg allt man hittat på.

Alexanders anledningar att ljuga (eller ska vi kalla det ”att leva i en fantasivärld”?) var kanske inte alltid de samma som mina. Han sökte sin identitet och skämdes för sitt ursprung. Jag sökte min identitet och skämdes för min sjukdom.

Men 2015 lovade jag mig själv att sluta ljuga. Och det löftet har jag hållit.