Självcensurera mera?

”Gör du inte som jag säger kan jag garanterat lova dig att det blir kroppsstyckning av dig. Då kommer brösten dina stekas i smör å vad gott i sådana fall”.

Detta är en del av en kommentar som en av Sveriges största bloggare Blondinbella fick för några år sedan. Hat, hot om våldtäkt och mord och falska anklagelser är nog inget som en vanlig Internetanvändare inte har stött på i sitt Facebook- eller Instagram-flöde. Och följer man Facebook-konton som Supersnippan, Inte rasist men och feminister som Lady Dahmer, så får man också näthatet på köpet i sitt flöde.

Detta har gjort att jag har svårt att kommentera offentliga inlägg som jag reagerar starkt på. Inläggen kan vara publicerade av ett offentligt konto eller en Facebook-vän men 95 % av de gånger då jag vill kommentera så väljer jag till slut att låta bli. Ibland har jag till och med skrivit en kommentar utan att publicera den. Jag kanske är en lat person som inte orkar den långa diskussionen som kan följa med en kommentar och jag kanske är rädd för eventuellt hat. Problemet är att jag censurerar mig själv. För jag pallar inte.

Enligt uppsatsen Mer hat – mindre prat? så vittnar alla deltagande bloggare om att de censurerar sig själva vilket gör denna fråga till en fråga om demokrati vilket ger såklart flera negativa effekter:

När diskussionerna på internet blir allt hårdare och människor utsätts för näthat på grund av det som publiceras finns det en risk att medborgare avskräcks från att delta i det offentliga samtalet (Gil de Zúñiga & Valenzuela, 2011). Flertalet svarande visar på att näthat på sociala medier kan hämma deltagandet. Risken med detta är ett minskat medborgardeltagande då tillit till andra påverkar hur människor väljer att engagera sig eller inte. Det är viktigt att inse att det kanske inte är själva medieformen som påverkar huruvida vi är benägna att engagera oss eller inte, utan själva användningen av plattformarna som främjar engagemang (Gil de Zúñiga & Valenzuela, 2011).

De som tar diskussionen på nätet är så jävla modiga och starka. Efter min beskärda del av Internetforum så vet jag att jag inte vill lägga ner min tid på att diskutera med trångsynta personer på nätet. Jag dras mellan önskan att vilja vara personen som skiter i allt som har med samhälls- och jämställdhetsfrågor att göra, och att vara personen som slänger sig in i debatter för att visa att det finns mäniskor med andra synsätt. Vilket är förjävla sorgligt.

Jag är tacksam över de som orkar och jag ska börja jobba med mig själv för att bli en mer aktiv Internetanvändare som säger till när någon i mitt flöde publicerar något jag inte tycker är OK. På den här bloggen kan ni läsa hur det går för mig. Återkommer.