Vem älskar inte Beyoncé egentligen? Ok, en viss problematik kan uppstå.

Screen-shot-2014-08-25-at-1.20.02-PM
Beyoncé på VMAs

Jag älskar verkligen Beyoncé. Ja alltså, rakt igenom fangirl som på riktigt var så glad att lyckades få biljetter till hennes spelning i juli att jag skakade.

Beyoncé är duktig på att diskutera feminism. Hon är en av de första i ledet av våra stora kvinnliga artister att prata om feminism, jämställdhet och vikten av respekt inför varandra. Hon höjer kvinnor samtidigt som hon sjunger och dansar som en gudinna. Nämnde jag att hon byggt upp ett miljonimperium? Jag känner verkligen inte Bey men jag har fått för mig att hon är en person som inte behöver höja rösten för att höras. När Queen B pratar så lyssnar man. Punkt.

2_gif

Det finns röster som ifrågasätter om Bey kan vara en feministisk förebild. Hon klär sig i väldigt utmanande scenkläder, anspelar på sex, är gift med en gangsterrappare, ryktas kunna gå över lik för att lyckas osv. Men hallå. Det är ju precis det vi behöver! Ta tillbaka det som är vårt! Vem bestämmer vad som är en god feminist? Oftast är det människor utanför som vill bestämma, som vill sätta en etikett på vad som är godkänt och inte. Sluta med det.

Men säg det fenomen som inte har en problematik? Något som liksom får en att haja till och liksom ”vad hände precis?”. Det jag tänker på är låten Drunk in love som hon släppte tillsammans med Jay-Z. En sjukt snygg låt som anspelar på deras första sammarbete i Crazy inlove när Bey lämnade Destiny’s child visade varför det var child och inte children om vi säger så. Sjukt snygg video också om man nu tycker att det är viktigt, vilket jag gör.
Hur som helst, det finns en textrad som Jay-Z langar utan att höja på ögonbrynen,

In ’97 I bite, I’m Ike, Turner, turn up
Baby no I don’t play, now eat the cake, Anna Mae
Said, ”Eat the cake, Anna Mae!”

 

Jag vet inte hur många som sett den, men det finns en film som heter ”What’s love got to do with it” som handlar om Tina Turners liv tillsammans med sin föredetta man Ike Turner. En man som under flera år misshandlade henne både fysisk och psykiskt, våldtog henne och utnyttjade henne. Ni fattar, inte en helt härlig kille. I filmen finns det en sekvens där Ike och Tina hamnar i ett gräl över en bit tårta som Tina inte vill äta. Ike säger då ”Eat the cake Anna Mae!” och trycker in den i hennes ansikte. Sedan slår han henne. På ett café inför vänner och övriga gäster. Psykist och fysisk misshandel på öppen plats. Och detta refererar man till i en låt under 2000talet. Jag vet inte. Det är problematiskt när en av de största kvinnliga artisterna idag, som hela tiden höjer kvinnor till skyarna har med detta i en av sina låtar. Vad tycker ni? Jag kanske missuppfattar hela grejen? Jag hoppas innerligt!

Ändå, jag förlåter. Varför gör jag det? För att alla kan vackla? För att sedan kom Flawless och liksom gjorde bot för gamla synder? Jag menar, som sagt – alla kan göra fel?

 

Om ni istället vill lyssna på boostande låtar med Bey:
Flawless (versionen med Nicki Minaj är bäst!)
Who run the world (girls)
Diva
Survivor (Med Destiny’s Child)

 

 

Nej det är vi inte.

Jag läste precis Sofias inlägg om Elaine Eksvärds bok som släpps imorgon och om utsatta barn. Barn är de mest sårbara varelserna vi har, det är vårt ansvar som vuxna att skydda dem från allt ont. Det är även vårt ansvar som vuxna att lära barn att inte behandla varandra på det här sättet. Och att om det, Gud förbjude, faktiskt händer så är det aldrig offrets fel. Det är bara förövaren som ska bära skammen med sig genom livet. Det är bara förövaren som ska känna att den hade en del i vad som hänt.

Jag kommer antagligen inte att läsa den här boken. Av flera olika anledningar, men allra främst för att det är min värsta mardröm att mitt barn skulle bli utsatt för något sådant. Det står en så nära när en står där med en treåring som tycker att allt är spännande och gärna pratar med lite vem som helst. Jag säger verkligen inte att alla vi möter på ICA är potentiella pedofiler, verkligen inte. Men det jag säger är att man aldrig vet vem det är. Det kan lika gärna vara någon en känner väl. Det kan vara ett barn i din närhet som är utsatt, och enligt statistiken så känner du någon av dessa barn som skäms, som utsätts av någon i sin närhet – hemma eller av en släkting eller vän. 3 stycken i varje klass. Hur många barn går i en normalstor klass? 25-30? 3 av dem bär på en hemlighet som ingen människa ska behöva bära med sig.

När LUF gick ut med att de anser att incest ska legaliseras tänkte jag rätt fort på de här barnen. De som utnyttjas av en familjemedlem och med tiden kanske till och med tänkt att det säkert är som det ska. Det normaliserar och följer med upp i åldern, ibland fortsätter det ända upp i vuxen ålder. Mellan förlädrar och barn. Mellan syskon. Ska dessa barn och senare ungdomar inte skyddas av lagen? LUF vill att det ska vara lagligt från 15 års ålder. Men ofta har dessa ”relationer” hängt med mycket längre än så. Om vi vuxna då har missat alla tecken, misslyckats med att skydda de som ska skyddas, ska de då fortsätta utnyttjas? En incestuös relation, speciellt mellan syskon, har jag svårt att tro handlar om kärlek. Det handlar om makt över en annan människa, en makt man besitter i många många år. Ska det här då legaliseras och normaliseras? År av utyttjande ska helt plötsligt vara lagligt och okejat av samhället? Återigen spottar man offren i ansiktet. ”Hade du bara sagt något innan du var 15 år hade hen hamnat i fängelse,men nu är du ju byxmyndig och well, då kan vi inte bevisa att det inte var med ditt samtycke” Något i den stilen? Är det så vi vill ha det?

Jag säger nej.

Jag säger att vi måste prata mer om sexuellt utnyttjande. Offren måste få veta att de inte bär någon skuld. Det är bara deras förövare som gör det. Vi måste lära de eventuella framtida förövarna vad fan de ställer till med. Lär varandra om rätten till sin egen kropp, ett nej är ett nej även om det var ett ja för 10 sekunder sedan. Ursäkta aldrig beteenden i lägre åldrar som hade tolkats som kränkande om en vuxen utfört samma sak.

 

Är vi okej med det?

Det är väl få saker som gör en så förbannad som när barn råkar illa ut? Speciellt eftersom vi vuxna ska vara där för att skydda och förebygga. Att prata om sexuella övergrepp mot barn är otroligt viktigt och jag är glad att man i och med en böcker som Elaines Medan han lever eller Patriks Det du inte såg aktualiserar frågan, något som man aldrig kan göra för många gånger.

Synd är det dock att intervjun i Nyhetsmorgon var ganska platt och endast kom att handla om idrottsvärlden och personal i skolor och förskolor, när det absolut största problemet fortfarande finns i hemmet. Desto yngre barnet är, desto vanligare är det att förövaren står i nära relation till barnet, till exempel en familjemedlem eller nära familjevän.

Det går inte heller att blunda för att över 90 procent av alla sexuella övergrepp, mot såväl barn som vuxna, begås av män. Det är bra att lära barn att sätta gränser och att tjejer får gå kurser i självförsvar, men det är inte hela svaret. Det är att lägga ansvaret på offret. Vilket ansvar bär förövaren? Vilket ansvar bär mannen?

Jag kan inte förstå varför det inte är självklart att i till exempel sexualundervisningen i skolan prata mer om könsmakts-, hbt- och antirasistiskt perspektiv. Eller att medvetet börja prata om rätt och fel med barn, främst pojkar, redan i tidig ålder. Eller att lyfta frågan om jämställdhet och genus i lärarutbildningen så att vi får en yrkeskår som är medveten om vad de ser i klassrummet.

2014 anmäldes 3 170 våldtäkter mot barn och i 92 procent av fallen var offren flickor, men mörkertalet är stort. Enligt WHO har cirka 20 procent av alla världens kvinnor och 5-10 procent av alla män någon gång utsatts för sexuella övergrepp som barn. Var femte kvinna bär alltså på barndomsberättelser om sexuella övergrepp. Är vi okej med det?

Låt oss försöka att göra världen till en lite bättre plats att bo på. Vi kan väl börja med att läsa på och våga prata om det?

Rädda barnen

BRÅ

RSK – riksföreningen Stoppa mäns våld mot kvinnor

Nationellt centrum för kvinnofrid

Brottsofferjouren

Att ta död på en floskel

Ja, det är inte lätt. Det finns många och inom olika områden. Saker som sägs av bara farten, för så har man sagt i alla år. Detta utan att reflektera att omvärlden och förutsättningarna har förändrats. En vanlig floskel är bl.a. – Tjejer kan inte samarbeta. Hur ofta hör man inte den?

Det fick mig att fundera. Varför är det så? Är det så?

Då jag själv aldrig upplevt det på det sättet, var jag tvungen att lyssna litet med andra arbetskamrater och vänner för att höra deras syn i det.

Det jag kom fram till är att det oftast är män som säger så, men ibland någon kvinna, även om detta är ovanligare.

Visst är det så att vi ”tjafsar” ibland. Precis som alla människor avsett kön. Vissa är mer benägna att diskutera saker än andra – precis som alla människor oavsett kön. Visst kan vi ryka ihop ibland – precis som alla människor oavsett kön. Vi gör det bara på olika sätt.
Det som män upplever som tjafs, verkar bero på att vi kvinnor generellt använder mer ord än män i sin kommunikation. Inte alltid förstås, mängden prat varierar ju mellan olika individer – oavsett kön.

Att män säger att när män bråkar (inte tjafsar) så sker det på ett mer ärligt sätt. Jo, jag tackar jag.

Jag har i många år arbetat inom yrken som varit mansdominerande.

Jag har sett på nära håll hur de formulerar sig och hur de agerar när det är något de inte gillar, eller hur de agerar mot en annan människa de inte gillar. Jag kan faktiskt inte förstå vad som menas med att deras sätt är ärligare för att de använder färre ord. Skitsnacket är precis detsamma, fast med andra ord. Det är faktiskt inte så att de tiger och knyter näven i fickan. Även detta är en gammal floskel. Och nej, kvinnor pratar inte mer skit om varandra bakom ryggen än vad män gör om varandra. Orden är annorlunda och något färre bara.

Det räcker ju att titta på alla serier om guldgrävare, trädfällare, krabbfiskare, Alaskabor etc. så upplever i alla fall jag det som att det tjafsas en hel del mellan männen. Där har de inte lättare att hålla sams minsann. Ja, jag vet att det är TV och att man säkert friserat det litet ibland för att få ”bra” TV. Men det får i alla fall mig att tänka att det nog är vanligare än vad man tror. Varför vill man återge deras vardag på det sättet, om det inte ligger någon som helst sanning i det.

Jag måste i ärlighetens namn säga att jag inte arbetat med enbart kvinnor. Däremot har jag arbetat ihop med många kvinnor och jag har aldrig upplevt att det skulle vara svårare att samarbeta med en kvinna än en man. Det är lika lätt eller lika svårt.

Jag ber verkligen de som upprepar denna floskel att fundera en gång till, innan de säger en sådan sak. Kan vi inte hjälpas åt att ta död på den gamla urgamla floskeln.

Säg Hej men Nej till spridandet av floskler.

-Anci Hammarberg

(Från oss: Anci är en problemlösare av rang, en jäkel på skattkartor och sin dotters stora idol. Hon låter ingen sätta sig på henne, ingen kan bestämma över henne – förutom möjligtvis det där barnbarnet. Men det är ju en helt annan historia).

Vad är en kicktorsk?

Ola Kjelbye

Ikväll var jag på stockholmspremiären av monologen Kicktorsk med Alexander Salzberger. En monolog om en ung kille som försöker hitta sin identitet och plats i världen genom missbruk och revolt från allt han kommer från.

Det bästa med ikväll var att jag inte hade några förväntningar, för då blir man sällan besviken.  Och även om monologen inte berörde mig djupt där inne i dunklet så ställer den några intressanta frågor och bjuder på en hel del skratt och igenkänning.

För jag har ljugit så mycket, framför allt som tonåring. Vid vissa tillfällen har allt jag sagt varit lögn, vartenda ord. Allt. Jag anar att det många gånger var ganska genomskinligt, speciellt när jag målade upp storartade och orealistiska händelser eller berättade om fascinerande människor jag mött. Men det kunde ju också vara det där vardagliga om att man inte varit i skolan på hela dagen eller hos vilket kompis man hängde hos i lördags. Jag ljög om hur jag mådde, ljög om min första pojkvän och… ja, jag kan faktiskt inte komma ihåg allt jag ljugit om.

Men jag har njutit av varje sekund som människor runt omkring mig gått på mina lögner. Det har varit en seger. Ett adrenalinpåslag. En kick. Jag trodde att det var så jag kunde bli den jag ville vara. Om alla bara gick på det där jag berättat så skulle jag väl tillslut bli den personen? Fake it til you make it, eller?
Det visade sig visst inte vara så enkelt. Man krånglar snabbt in sig i lögnerna. Och det är svårt att komma ihåg allt man hittat på.

Alexanders anledningar att ljuga (eller ska vi kalla det ”att leva i en fantasivärld”?) var kanske inte alltid de samma som mina. Han sökte sin identitet och skämdes för sitt ursprung. Jag sökte min identitet och skämdes för min sjukdom.

Men 2015 lovade jag mig själv att sluta ljuga. Och det löftet har jag hållit.

Grattis på internationella kvinnodagen. Eller?

Idag borde jag ha gått hem kl 15.57. Idag borde jag ha skrikit högt varje gång en man himlade med ögonen över internationella kvinnodagen. Idag borde jag gjort något för alla de kvinnor som inte har samma rättigheter som världens män.

Jag vet att jag har det bra. Ett jobb med bra lön. Schyssta arbetsvillkor. Rösträtt. Rätt att gifta mig med vem jag vill. Möjlighet att ta ut föräldraledighet. Barnomsorg.

Jag behöver inte ha rädslan för könsstympning eller tvångsäktenskap hängandes över mig. Jag kan leva ett liv utan en man och ändå ha rösträtt och få barn.

Men. När jag går hem i mörkret vet jag precis var nycklarna är och åt vilket håll jag ska springa. Jag går inte hem med den där killen efter första dejten, även om jag vill. Jag kommer alltid behöva skrika högre än en man för att göra min röst hörd. Jag har flera nära vänner som blivit sexuellt utnyttjade av pojkvänner eller familjemedlemmar. Jag blir tafsad på av främlingar då och då, utan att säga ifrån.

Jag kan såklart inte ens föreställa mig ett liv med de svårigheter och orättvisor som kvinnor i till exempel Indien, Etiopien eller Saudiarabien behöver hantera på en daglig basis. Och deras historier gör mig illamående. Men även vardagsberättelserna från Sverige har en illamående-effekt. Det är inte att jämföra mina problem med andras, utan tvekan, svårare problem. Det är bara att konstatera att ingetdera är okej. Och. Vi behöver inte ta det en enda dag till.

 

 

Hen.

image

Jag kommer att återkomma till hen och den debatt som verkar vara aktuell angående ordets vara eller icke vara igen. Antagligen fler än en gång. Av många anledningar, men kanske den allra största att debatten måste tas, för ökad förståelse och respekt. För att språk och samhället här ihop. För att fler måste lära sig att det inte ”var bättre förr”.

Det här med ambitioner.

Igår satt jag på jobbet och tänkte på allt jag skulle hinna med efter att sonen somnat för natten. Han har ju äntligen börjat somna i lite rimlig tid på kvällarna. Jag skulle tvätta, måla naglarna, städa i köket, tvätta håret och ändå ha fredagsmys. Min man jobbar natt så de fredagarna han jobbar använder jag till sådant kul. Mest för att ha hela helgen fri.

Anyhow, insåg att jag liksom började göra ett tidsschema i huvudet. Hur lång tid tar det? Om jag lyckas halvera tiden på de sakerna kan jag ju städa garderoben också. Nöjd med mig själv åkte jag och hämtade hos dagmamman, ringde mannen som föreslog en middag i Täby centrum istället för hemma. Bra idé! Åkte dit hela familjen, käkade middag och kollade affärer. Fick hjärnblödning när barnet rev halva H&M men tänkte att gud vad härligt ändå att han har så mycket energi. (föräldrars mentala räddning).

Skjutsade mannen till jobbet. Åkte hem. Släpade in sovande barn (yes!), kassar och en blöt overall. Öppnar dörren. Barnet vaknar, snubblar över hunden och tappar blöjpaketet. Barnet vill helt plötsligt ha glass, men okej då. Jag kan städa lite samtidigt. Barnet vill gosa, vem säger nej till det? Det bästa som finns! Städningen kan vänta. Såklart.

Nattar barnet och somnar själv lite. Klockan är helt plötsligt 21.30 och well, inget är ens påbörjat. Sätter mig i soffan istället, ska bara andas ut. Vaknar av att mannen ringer och frågar hur vi har det, vi säger god natt. Ska bara kolla klart på något på SVTplay. Vaknar och klockan är 01.30. Ridå. Inget blev gjort.

Vaknade imorse med skitigt hår, nagellack som är chippat i kanterna, ett stökigt kök, otvättad tvätt men med en superglad unge som ville kolla på film under täcket i soffan. Då gör det inte så mycket det där andra.