Det här med ambitioner.

Igår satt jag på jobbet och tänkte på allt jag skulle hinna med efter att sonen somnat för natten. Han har ju äntligen börjat somna i lite rimlig tid på kvällarna. Jag skulle tvätta, måla naglarna, städa i köket, tvätta håret och ändå ha fredagsmys. Min man jobbar natt så de fredagarna han jobbar använder jag till sådant kul. Mest för att ha hela helgen fri.

Anyhow, insåg att jag liksom började göra ett tidsschema i huvudet. Hur lång tid tar det? Om jag lyckas halvera tiden på de sakerna kan jag ju städa garderoben också. Nöjd med mig själv åkte jag och hämtade hos dagmamman, ringde mannen som föreslog en middag i Täby centrum istället för hemma. Bra idé! Åkte dit hela familjen, käkade middag och kollade affärer. Fick hjärnblödning när barnet rev halva H&M men tänkte att gud vad härligt ändå att han har så mycket energi. (föräldrars mentala räddning).

Skjutsade mannen till jobbet. Åkte hem. Släpade in sovande barn (yes!), kassar och en blöt overall. Öppnar dörren. Barnet vaknar, snubblar över hunden och tappar blöjpaketet. Barnet vill helt plötsligt ha glass, men okej då. Jag kan städa lite samtidigt. Barnet vill gosa, vem säger nej till det? Det bästa som finns! Städningen kan vänta. Såklart.

Nattar barnet och somnar själv lite. Klockan är helt plötsligt 21.30 och well, inget är ens påbörjat. Sätter mig i soffan istället, ska bara andas ut. Vaknar av att mannen ringer och frågar hur vi har det, vi säger god natt. Ska bara kolla klart på något på SVTplay. Vaknar och klockan är 01.30. Ridå. Inget blev gjort.

Vaknade imorse med skitigt hår, nagellack som är chippat i kanterna, ett stökigt kök, otvättad tvätt men med en superglad unge som ville kolla på film under täcket i soffan. Då gör det inte så mycket det där andra.