Alla känner en våldtäktsman, eller?

Så jag har tur som inte blivit våldtagen? Är det så jag ska se på saken? Är det bara en fråga om tid? Det är inte om det händer utan när?

LillaBerlin_3
Jag kan inte somna, undrar om jag satt på fönsterlarmen. Dubbelkollar. Går tillbaka till sängen. Tänk om han faktiskt kommer komma förbi någon dag och ”hälsa på” som han sa den där vårdagen när han kom för att bära in mina Ikeamöbler. Jag vänder mig om. Skärp dig, Sofia. Det är för fan ingen som vill ta sig in och göra dig illa. Sov nu. 
Men… Kollade jag verkligen alla larm?
Jag har aldrig varit med om nåt exceptionellt hemskt i mitt liv. Aldrig krig, misshandel eller våldtäkt. Men rädslan finns där hela tiden. För våldtäkt. Och den begränsar en mer än män kan ana, förmodligen även mer än vad jag själv kan se.

När räcker det?