Alla känner en våldtäktsman, eller?

Så jag har tur som inte blivit våldtagen? Är det så jag ska se på saken? Är det bara en fråga om tid? Det är inte om det händer utan när?

LillaBerlin_3
Jag kan inte somna, undrar om jag satt på fönsterlarmen. Dubbelkollar. Går tillbaka till sängen. Tänk om han faktiskt kommer komma förbi någon dag och ”hälsa på” som han sa den där vårdagen när han kom för att bära in mina Ikeamöbler. Jag vänder mig om. Skärp dig, Sofia. Det är för fan ingen som vill ta sig in och göra dig illa. Sov nu. 
Men… Kollade jag verkligen alla larm?
Jag har aldrig varit med om nåt exceptionellt hemskt i mitt liv. Aldrig krig, misshandel eller våldtäkt. Men rädslan finns där hela tiden. För våldtäkt. Och den begränsar en mer än män kan ana, förmodligen även mer än vad jag själv kan se.

När räcker det?

Taylor Swift och de där killarna.

Jag vet inte om ni har sett Vogues 73 questionsserie som de har på sin hemsida?

De filmar kända personer och ställer 73 snabba frågor samtidigt som personen visar upp sitt hem, ateljé, modebutik eller whatever rocks their boat. Ett roligt grepp kan jag tycka och många frågor ställs med glimten i ögat. Jag kan verkligen rekommendera er att se ett sådant avsnitt när ni har några minuter över.

Flera av mina favoritpersoner har intervjuats, bl. a allas vår Posh Spice, Victoria Beckham, var med och var riktigt rolig, Taylor Swift bjöd in till sitt hem och visade en minst sagt oroande faiblesse för katter. Men jag kan komma över just den delen med henne pga. sjukt cool person. Anyhow, det är intervjun med Taylor jag vill prata om, inte hennes intresse för katter och inredning med katter på (ok kanske har hakat upp mig lite på det) utan om en av frågorna hon fick.

What’s the one thing you wish you knew at age 19? 
If I could talk to my 19-year-old self, I’d just say, ”Hey, you know, you’re gonna date just like a normal twentysomething should be allowed to but you’re going to be a national lightning rod for slut-shaming.”

 För det kan vi väl ändå vara överens om? Att Taylor Swifts kärleksliv ifrågasatts och hånats en del genom åren i tidningar, på nätet, av andra kända personer (ofta manliga komiker) osv.
Jag vet inte hur ni känner men alltså, hur många träffar den de ska leva med för resten av sitt liv när en är i tonåren? Inte jättemånga skulle jag säga. De allra flesta dejtar runt, ligger runt, hånglar runt och har det rätt bra – skillnaden är att hon är en hon. Tjejers sexualitet ifrågasätts, hela tiden. Tjejer som ligger är äckligt, killar som ligger är häftigt. Jag kommer ihåg när jag var i tonåren och hade några äldre killkompisar som hade en tävling om vem som först skulle ligga med en tjej född på 90-talet. Jag är alltså född 1989, de här killarna mellan 1984-1986. Jag var nog 15 eller 16 år när den här tävlingen tog form vilket betyder att de födda på 90-talet inte ens var lagliga att ligga med. Men det garvades det åt, high-fives stod som spön i luften och ja han som vann, han vann en platta öl. Än idag kan de här personerna garva åt den där tävlingen.

Samtidigt som de skrattar åt den där tävlingen lyfts en gammal kompis upp, han som när han var 27 blev tillsammans med en kvinna som var 39, hon hade två barn och de blev kära och skaffade två gemensamma också. De bor i dag i ett superfint hus rätt långt från vår kommun och har ett, vad det verkar, fantastiskt härligt liv. Ingen skickar en high-five mot henne för att hon ”lägrade en ung förmåga” – nej henne hånar man lite. Kallar henne för cougar, gör sig lustig över att hon har 4 barn med tre olika män, att hon var tvungen att gå ner i åldrarna för att hitta någon som vill ha henne.

I all oändlighet kan det där fortsätta. De har till och med varit så broderliga mot sin vän att de uttryckt en oro för hur han ska vilja ligga med henne när hon börjar få rynkor och ”tuttarna hänger vid naveln”. Deras lösning är att hon får fixa botox och silikon. Easy-peasy. För en kvinnas största uppgift här i livet är att behaga en mans öga. Ska vi verkligen en vandra den vägen hörrni? Att deras egna kroppar inte är 20 längre verkar inte bekomma dem när de går till det lokala haket och stöter på tjejer med falskleg.

Men ok, det är inte dem det här ska handla om. Inte bara. Utan om gemene person egentligen, om hur en persons sexualitet kan var skammad medans en annan persons kan vara beundrad. Bara pga kön. Om vi nu ska snacka seriedejtare så är väl ändå Leonardo DiCaprio ett typexempel? Han verkar byta ut tjejer så fort de fyller 24, själv är han ju inte 24 längre men jaja, vem bryr sig? Nej precis, ingen jävel bryr sig att han närmar sig 40 men tjejerna han träffar blir aldrig äldre, hans ”typ” är 24åriga modeller. Jag kan väl kanske tycka att det är mer häpnadsväckande än att en 20something person dejtar runt?

Kan vi inte enas om att vi slutar slut-shamea? Vi höjer istället för trycker ner. Hejar istället för att fälla krokben. Det är kul att vara 20, varför ska snubbar ha roligare än brudar? Det går inte ihop…

 

Föräldraledighet – ett känsligt ämne

Ja, inte att vi är föräldralediga, utan vem som är det och hur mycket. Det känns som att vi fortfarande till stor del sitter kvar i gamla mönster om att mamman är den som ska vara ledig. Om inte helt, så i alla fall längst.

Frågar man varför, är det vanligaste svaret – ekonomi. Och visst är det viktigt. Vi har hyror, vi har skulder, vi ska äta, dricka och klä oss. Kanske t.o.m unna oss något extra ibland, sätta litet guldkant i livet.

Vi har kommit en bit på väg vad gäller fördelningen, men det går långsamt. Det blir ganska livat i debatten när man pratar om att t.o.m lagstifta om fördelningen. Det viktiga borde vara att familjen själv ska få bestämma över sin tid. Fortfarande hänvisar man till ekonomin.

Men hur ofta har man egentligen räknat på detta?  Jag kan få känslan av att man litet slentrianmässigt svarar att det hänger på ekonomin och utgår från att den som tjänar minst ska vara hemma. Eller?

Jag satte ihop ett räkneexempel, där kvinnan tjänare 25.000:-/månad och mannen 35.000:-/månad. Bra inkomster  båda två, men med en stor skillnad på 10.000:-/månad. Detta är vad man ofta hänvisar till, att den ena föräldern (ofta mannen) tjänar så mycket mer. Det finns förstås en rackarnas massa andra löner och scenarion, men det jag vill belysa är att man ska sätta sig ner och räkna!

I mitt exempel räknade jag på att  1) Mamman tog ut all föräldraledighet och 2) Mamman och pappan delade 50/50. Och hör och häpna! Föräldrapenning och jämställdhetsbonus gjorde att det var mer lönsamt att dela 50/50. Detta trots att mannen i det här fallet tjänade så mycket mer. Intressant!

Genom att dela på föräldraledigheten, tror jag att man uppnår

  • Båda föräldrarna känner sitt barns vanor, rutiner och önskemål lika bra.
  • Barnet känner sina föräldrar lika bra och är lika trygg med båda. En bra grund för framtiden.
  • Sakta kommer de ojämlika lönerna att försvinna.
  • Arbetsgivarna satsar lika mycket på en 25-årig kvinna som en 25-årig man.

 

Det vore hemskt drastiskt att lagstifta om ledigheten, men kanske är det det som krävs för att komma vidare i jämlikhetsarbetet? Det tråkiga i det är ju att en förälder kan vara arbetslös, eller kanske ha en egen firma där det är känsligt att vara frånvarande i ca 6 månader.

Om vi blir ännu mer duktiga på att dela på föräldraledigheten, kanske vi slipper hot om lagar o.dyl. Det känns som att det är upp till oss.
Om vi sedan är lika duktiga på att dela på VAB, kommer det definitivt att bli lättare för alla!

 

Och en till sak…om man kommer fram till att den ena föräldern ska ta hela ledigheten – glöm inte att fördela pensionspoängen!
Ännu mer viktigt om man efter ledigheten, endast arbetar del/halvtid för att familjepusslet ska fungera.

 

/Anci

 

 

Konferens och sista avsnittet av Girls säsong fem.

Girls. Har du missat den tv-serien? Om svaret är JA behöver du snabbt som tusan ta igen vad du gått miste om!

Idag försöker jag ärva lite av huvudkaraktären Hannah Horvaths attityd. När behöver man det? undrar du då (Ja, här är det jag som bestämmer vad du funderar över).
Jo, när man varit på en heldagskonferens där en stor grupp vuxna i flera timmar anklagat och pratat illa om specifika personer eller en hel generation. Brukar även kallas mobbning, har jag hört.

Då behöver man lite tjockare hud och lite större mod att våga tycka annorlunda.

Att släppa taget

Jag sitter här på bryggan. Jag har varit så ledsen här, jag har varit så glad. Det är någonting med vattnet, fågelkvittret och doften av gräs som sakta med säkert får kroppen att läka. Det kommer alltid finnas platser, dofter och människor som påminner mig om livet jag en gång levt. Det lyckliga och det olyckliga. Och jag har jävligt svårt att släppa taget om det som en gång varit. Det bra, och det dåliga.

FullSizeRender (1)

Jag har alltid trott att jag har världens bästa försvarsmekanism. Något som jag tänkt ska lura mig själv att jag gått vidare, dölja allt ont.

Jag stänger av.

I alla fall utåt. Jag stänger av det som smärtar och bygger en hög tegelmur. Sen så småningom när jag känner mig redo, ibland flera år senare, släpper jag muren. Tar den största släggan och manglar ner den. Vad man märker då är att ångesten växt till sig och blivit vuxen. Utan uppfostran är en vuxen ångest besvärlig att hantera, otrevlig.

Allt blir så naket då. Där står man utan någonting att gömma sig bakom och bara en vuxen ångest att hålla i handen. Men med det blir det också mindre ensamt. Jag har lärt mig av erfarenhet att det är så man måste göra för att släppa in nya människor på djupet. Och släppa taget om det som en gång varit.

Idag skiner solen och mina naglar glittrar. Ett halvår har passerat och jag kan andas. Idag omringas jag av människor som förhindrar mig att bygga nya tegelmurar, och som står där när de gamla rasar. Jag har lärt mig att jag inte behöver vara ensam. Jag behöver inte ha ont. Depression är inte vem jag är, utan en sjukdom som drabbat mig.

Det viktigaste, och absolut svåraste, man behöver bära med sig i en depression är att det kan bli bättre. Och, om du fortsätter kämpa kommer vårsolen värma och skrattet komma från magen igen. Man måste ”bara” ge det tid. Tid, och all den lilla kraft man har kvar. Och under tiden veta, att det är helt okej att bryta ihop och börja om från början igen.

/Sofia

 

 

……………………………………………………………………………………………………

Lider du eller någon du känner av depression?

Kontakta en vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Det går också bra att ringa sjukvårdsrådgivningen för råd (1177).

Om du eller någon du känner mår mycket dåligt, känner att hen inte orkar mer, har självmordstankar eller planer att ta sitt liv ska du söka hjälp direkt på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning eller akutmottagning alternativt ringa 112.

När en hellre dör än blir våldtagen.

Det jag möttes av när jag öppnade Aftonbladets app. Kul att vara kvinna. Inte.
Det jag möttes av när jag öppnade Aftonbladets app. Kul att vara kvinna. Inte.

 

Jag vet inte om ni läst detta, jag gjorde det tyvärr. Där ovanför rubrikerna om den våldtäkt som begicks på en studentkryssning häromdagen fanns en annan rubrik. Om en våldtäkt som aldrig genomfördes men som fick en vändning som visar hur jävlig en våldtäkt är.

En 20-årig kvinna och hennes pojkvän kommer hem till en lägenhet de hyr under sin semester, de möts av den mäklare som förmedlat lägenheten samt dennes vänner. De övermannar pojkvännen och låser in honom i ett av lägenhetens rum. De sliter kläderna av kvinnan och ska alltså våldta henne. Hon ser ingen annan utväg än att klättra  ut genom fönstret för att undkomma dem. När de sedan försökte dra in henne i lägenheten igen, släppte hon taget.

Hon valde alltså att dö istället för att bli våldtagen. Hon kände alltså att döden var rimligare. Förstår ni? Döden är bättre än att bli våldtagen. Jag har aldrig blivit våldtagen, men jag har blivit utsatt för sexuella trakasserier på ett gammalt jobb. Jag vet hur jag kände då, hur dåligt jag mådde och hur jag funderade på hur min egen del i det egentligen var. Jag kände skuld och skam. Men ingen våldtog mig iallafall.

Kvinnor lever i en värld där de är överrepresenterade bland våldtäktsoffren. Kvinnor lever i en värld där de blir tillsagda att inte gå ut på kvällen om en våldtäktsman härjar i deras område (ping polisen i Östersund). Vi lever i en värld där vi fortfarande blir ifrågasatta vad det gäller våra kläder, alkoholintag eller om vi log mot förövaren. Vi lever i en värld där en ung människa hellre dog än blev våldtagen. En ung människa kände att det som följer efter en våldtäkt kanske inte är ett liv egentligen utan en lång process att kunna leva igen. Alla kommer inte kunna göra det. Vissa kan. Alla kan inte. Och det vet en ju inte direkt innan. Ingen ska behöva ta reda på det heller.

Kan vi även prata om att Aftonbladet lagt den här artikeln under sina nöjesnyheter. För att hon var modell? Mycket möjligt. Men ett våldtäktsförsök som slutade i en död person platsar knappast bland nöjesnyheterna. Hur sjukt är det inte?

 

 

Att boosta sig själv.

Jag är Sveriges kanske mest stökiga person, jag är expert på att låta saker ligga kvar. Kläder, böcker, prylar. Jag glömmer lätt bort att jag lagt dem där och jag har en ovana att liksom inte se dem sedan vilket resulterar i att de ligger kvar. Till min mans stora förtret. Det är såklart en skitjobbig egenskap det är jag med på. MEN. Jag är skitbra på så mycket annat.

Till exempel är jag skitbra på att komma ihåg logopedtider, asbra på att komma på sagor, jag är sjukt bra på att hitta positiva saker i det mesta och hitta lösningar på problem. Jag är bra på att ge komplimanger till dem runtomkring mig, jag läser snabbt och är helt ok på att läsa av sociala sammanhang.

Ser ni vad jag gjorde där? Jag trumfade bort en av alla mina dåliga sidor med saker jag är bra på istället. På så sätt känns den där dåliga grejen inte så himla farlig. Jag tror att det hjälper mig att ta kritik också, att liksom tänka att jag 1. Kan lära mig av kritiken 2. Är kanske inte skitbra på den där grejen men jag kan bli det eftersom jag är bra på massa saker.

Jag brukar försöka tänka på det när vänner runtomkring säger att de är dåliga på något. Jag påminner om de där sjukt bra sidorna eller färdigheterna hen har. De sakerna är ju så himla mycket viktigare.

Det är ok att vara dålig på en del grejer för en är ju bra på något annat istället. Det gäller ju för alla människor. Det är ok att inte vara perfekt, en är ju bara människa.

Så, vad är du riktigt bra på?

Självcensurera mera?

”Gör du inte som jag säger kan jag garanterat lova dig att det blir kroppsstyckning av dig. Då kommer brösten dina stekas i smör å vad gott i sådana fall”.

Detta är en del av en kommentar som en av Sveriges största bloggare Blondinbella fick för några år sedan. Hat, hot om våldtäkt och mord och falska anklagelser är nog inget som en vanlig Internetanvändare inte har stött på i sitt Facebook- eller Instagram-flöde. Och följer man Facebook-konton som Supersnippan, Inte rasist men och feminister som Lady Dahmer, så får man också näthatet på köpet i sitt flöde.

Detta har gjort att jag har svårt att kommentera offentliga inlägg som jag reagerar starkt på. Inläggen kan vara publicerade av ett offentligt konto eller en Facebook-vän men 95 % av de gånger då jag vill kommentera så väljer jag till slut att låta bli. Ibland har jag till och med skrivit en kommentar utan att publicera den. Jag kanske är en lat person som inte orkar den långa diskussionen som kan följa med en kommentar och jag kanske är rädd för eventuellt hat. Problemet är att jag censurerar mig själv. För jag pallar inte.

Enligt uppsatsen Mer hat – mindre prat? så vittnar alla deltagande bloggare om att de censurerar sig själva vilket gör denna fråga till en fråga om demokrati vilket ger såklart flera negativa effekter:

När diskussionerna på internet blir allt hårdare och människor utsätts för näthat på grund av det som publiceras finns det en risk att medborgare avskräcks från att delta i det offentliga samtalet (Gil de Zúñiga & Valenzuela, 2011). Flertalet svarande visar på att näthat på sociala medier kan hämma deltagandet. Risken med detta är ett minskat medborgardeltagande då tillit till andra påverkar hur människor väljer att engagera sig eller inte. Det är viktigt att inse att det kanske inte är själva medieformen som påverkar huruvida vi är benägna att engagera oss eller inte, utan själva användningen av plattformarna som främjar engagemang (Gil de Zúñiga & Valenzuela, 2011).

De som tar diskussionen på nätet är så jävla modiga och starka. Efter min beskärda del av Internetforum så vet jag att jag inte vill lägga ner min tid på att diskutera med trångsynta personer på nätet. Jag dras mellan önskan att vilja vara personen som skiter i allt som har med samhälls- och jämställdhetsfrågor att göra, och att vara personen som slänger sig in i debatter för att visa att det finns mäniskor med andra synsätt. Vilket är förjävla sorgligt.

Jag är tacksam över de som orkar och jag ska börja jobba med mig själv för att bli en mer aktiv Internetanvändare som säger till när någon i mitt flöde publicerar något jag inte tycker är OK. På den här bloggen kan ni läsa hur det går för mig. Återkommer.